Omställningen mot mer cirkulära arbetssätt har länge pekats ut som en nödvändig väg framåt, men många aktörer beskriver fortfarande bristande rutiner, otydlig kravställning och avsaknad av marknadsplatser för återbrukat material som utmaningar.

Frågan blir därför hur återbruk i större byggprojekt kan gå från pilot till ett mer etablerat arbetssätt.

Från pilot till praktiskt genomförande I Västerås genomför NCC ombyggnaden av Mälardalens universitets S-hus. Projektet siktar på att återbruka så mycket av den befintliga byggnaden som möjligt, från installationer och stomrelaterade delar till ytskikt och inredning.

Målet är att visa hur cirkulära principer kan genomföras praktiskt och följas upp med mätbara resultat.

– Vi försöker återbruka allt vi kan, ner på skruvnivå, säger Dennis Lindblom, projektchef på NCC. Han fortsätter: kunden har skapat utrymme för det, vilket inte är självklart i alla ombyggnadsprojekt.

Digital inventering och nya arbetssätt på platsen Arbetet på S-Huset inleddes med att hela byggnaden skannades och inventerades digitalt. Alla delar dokumenterades, från dörrar och fönster till undertak, ventilation, armaturer och fönsterbänkskanaler. Därefter sorterades materialet i tre kategorier: spara, förädla eller ersätta.

Det konkreta arbetet märks tydligt i det dagliga arbetet på byggarbetsplatsen. I ett av de större rummen står pallar med demonterade gipsskivor, märkta med streckkoder och projektposition. Snickarna arbetar metodiskt med att lossa varje skruv med hjälp av en magnetsond som hittar fästpunkterna genom ytskiktet. Det innebär ett helt annat arbetssätt än traditionell rivning, där väggar normalt tas ner med kofot eller maskin på några minuter.

– Det är ett test av vårt tålamod. Man måste tänka annorlunda och planera varje moment. Det är lite som ett pussel, säger Dennis Lindblom.

Material får ett andra liv På en annan del av bygget står rader av inplastade armaturer, redo inför ombyggnad. Ett temporärt lager har uppförts där elektriker monterar om elektroniken och ersätter äldre ljuskällor med modern LED-belysning. När armaturerna återvänder till byggnaden bär de spår av sin historia, men är uppdaterade för decennier av fortsatt användning.

– Man får en annan syn på materialens värde. När man arbetar så här blir det tydligt att varje del är en resurs, inte något man bara river ut. Det påverkar synen på vad byggmaterial faktiskt är, säger Anna-Clara Ackebo, gruppchef teknik och hållbarhet på NCC.

– Vi tog beslut för varje komponent. Kan den bevaras, kan den byggas om eller måste vi köpa nytt? Det var tidskrävande, men nödvändigt för att förstå vad som faktiskt går att återbruka, säger Dennis Lindblom. För att kunna återanvända armaturer utvecklade en leverantör ett särskilt ombyggnadskit, medan fönster behölls med nya glaskassetter i sina befintliga bågar. Gipsskivor demonteras manuellt för att kunna monteras igen, en process som kräver avsevärt mer tid än traditionell rivning.

– Det handlar inte längre om rivning, utan om demontering. Allt måste göras mer varsamt när materialet ska få ett andra liv. Tid är pengar, men vi ser att metoderna mognar och blir mer effektiva över tid, säger Anna-Clara Ackebo.

Material som inte kan återbrukas internt säljs i stället via återbruksaktörer. Restmaterial som betong och tegel krossas och används till gabioner i campusmiljön, medan porslin från toaletter mals till terrazzo-liknande golvprodukter. De delar där återbruk är svårast, till exempel kakel och klinkers, hanterades i samarbete med designstudenter, som tog fram förslag på nya användningsområden.

– Det är den sortens material som är mest utmanande att ta hand om. Det behöver vi fortsätta utforska, säger Dennis Lindblom.

Mätning, lärande och vägen framåt Projektet följs upp med klimatberäkningar och statistik över materialflöden. Hittills uppges majoriteten av avfallet ha gått till materialåtervinning, två procent till energiåtervinning och ingenting till deponi. – Vi ligger på 98 procent materialåtervinning. Det visar vad som är möjligt när man arbetar systematiskt, säger Dennis Lindblom.

Att driva cirkulära arbetssätt kräver dock tidiga diskussioner, nya affärsmodeller och gemensamma krav genom hela kedjan.

– Många beställare vill göra rätt men är osäkra på vilka krav de faktiskt kan ställa. Där kan vi bidra med kunskap och hjälpa till att höja nivån i branschen. Kravställning är en nyckelfråga om vi ska skala upp, säger Anna-Clara Ackebo.

Synen på återbruk förändras snabbt.

– För bara några år sedan var många tveksamma till återbruk av bärande betongelement. Nu undersöker vi hur platsgjutna betongkonstruktioner kan demonteras och återanvändas. Utvecklingen går fort, säger Anna-Clara Ackebo.

Framåt handlar mycket om att förädla erfarenheter från enskilda projekt till struktur och standard.

– När volymerna ökar sjunker kostnaderna. Det är samma utvecklingskurva som för annan teknik. Men någon behöver visa att det fungerar i praktiken, avslutar Dennis Lindblom.