10. dec. 2018
|
Samhälle
Henning anländer till Stockholm 1860. Han kommer till en brutalt ojämlik stad men med drömmen om ett bättre liv. Han möter sin kärlek Lotten och trots slit och fattigdom lyckas de bygga upp en framtid. Per Anders Fogelströms Stockholmssvit tillhör mina favoritböcker och jag tänker ofta att dragningskraften till staden är densamma 150 år senare.
2030 kommer 70 procent av världens befolkning att bo i städer (i Sverige 85%). Det ställer krav på bostäder, infrastruktur, utbildningsmöjligheter och arbetstillfällen och att motverka de allt större klyftorna mellan fattiga och rika. När den nya arkitekturpolitiken Gestaltad Livsmiljö klubbades den 24 maj jublade branschen. Äntligen kan vi lyfta vad arkitekturen kan göra, dess innehåll snarare än en yta. Nu finns ett tydlig fokus på att sätta människan i centrum och betydelsen av form, design och arkitektur för att skapa de kvalitativa miljöer som behövs för att forma ett mer jämlikt samhälle.
Under flera decennier vann krassa, kortsiktiga ekonomiska hänsyn över kvalitet och hållbarhet. ”Hur bygger vi så billigt som möjligt?”, ”Hur maxar vi vinsten?” – båda är attityder som lagt grunden till sjuka hus, till byggnader ingen vill bo eller verka i. Eller med andra ord: miljöer som präglades av allt annat än hållbarhet. I dag har de flesta förstått att samhället inte har råd med det.Den nya arkitekturpolitiken vill skapa städer som uppfyller miljömässiga krav. Förtätningen ligger i det. Förtätningen betyder kortare transporter, möjliggör cykling och promenadavstånd. Men den innebär även att människor samsas på mindre ytor. Vi behöver kvalitet i stället för kvantitet, dagsljus i våra hem, trygga lekplatser för våra barn, skolmiljöer som är hälsosamma, publika torg och platser och gröna städer där vi trivs. Klimathotet kommer närmare och snabba insatser krävs för att uppfylla Parisavtalets överenskommelse om att den globala uppvärmningen ska stanna vid 1,5 grader.Sommarens hetta, bränder och brist på vatten blev ett bevis på att vi är på väg åt fel håll. I Rådet för hållbara städer där jag är ordförande diskuterar vi hur myndigheterna ska bli bättre på att samverka, komma upp ur stuprören och göra det vi i Sverige är bra på – grupparbete. Tid är en tillgång när vi planerar våra städer. Beslut måste vara kloka och långsiktiga, som att framtidens stad planeras som gröna ekosystem som klarar av häftiga skyfall och extrem torka. Riktningen måste vara långsiktighet, inte den kvartalsekonomi vi lever i. Jag kan nog inte säga att det var bättre på Hennings tid. Men jag önskar att fler hade modet att använda tid som tillgång för att fatta de kloka beslut som den här världen behöver.Monica von Schmalensee, Arkitekt SAR, ordförande Rådet för hållbara städer