27. feb. 2018
|
Hälsa
Per Holknekt talar ut
Journalist: Martin Westholm
Om någon åkt berg-och-dal-bana genom livet, så är det Per Holknekt. Från hyllad modeskapare till ett liv på gatan. En man som alltid rest sig på tio och i dag trivs med tillvaron som småbarnspappa.
När Per Holknekt ska beskriva sig själv dröjer inte svaret särskilt länge: ”Jag är en envis jävel”, säger han med eftertryck i rösten. I dag är han nybliven pappa till en liten dotter. Mår bra och känner sig till freds med livet.Men så har det inte alltid varit.
– Jag vet att det också finns dagar då allt inte är lika positivt, säger han. Mitt liv har inte alltid varit så glamoröst.
Per Holknekts livs historia går från uppgång till fall så många gånger om att den tål att sammanfattas en gång till. Det började med att han som tonåring åkte till Kalifornien för att på heltid ägna sig åt det han älskade allra mest – att åka skateboard.
Det gjorde han så bra att han blev Sveriges första proffs i USA. Men det blev också starten på en period fylld av missbruk. Efter en tid insåg han det ohållbara och bestämde sig för att lämna proffslivet för att inte gå under i drogträsket.
Hemma i Sverige igen började han plugga marknadsekonomi på IHM i Stockholm. Startade därefter eget med import av skateboardprodukter.
Bristen på bra byxor och shorts att skata i gjorde att Per Holknekt bad sin mamma att lära honom sy. Den nyvunna kunskapen ledde så småningom till att han drog igång SVEA, som på kort tid blev hett mode bland modemedvetna unga.
Han gifte sig med Viktoria Tolstoy, skiljde sig och startade ett nytt företag. Den här gången Odd Molly, som gjorde honom till mångmiljonär när bolaget introducerades på Stockholmsbörsen.
Han blev beundrad, omsvärmad och gifter sig med artisten Lena Philipsson – och kraschar in i missbruk igen.
– Jag blev en svikare. Mitt drickande har periodvis gått så långt att jag förlorat min familj och blivit hemlös. Men det var samtidigt en tid som, hur konstigt det än kan låta, gav mig värdefulla insikter. Om hur sköra vi alla är, hur vi alla, åtminstone då och då, balanserar på kanten av ett stup.
– Det gjorde mig ödmjuk.
I dag har Per Holknekt lämnat modebranschen bakom sig. Men som den entreprenör han är har han några idéer som han just nu funderar på att förverkliga.
– Den ena handlar om tjänsteförmedling. Den andra är det för tidigt att prata om, säger han.
Parallellt med det är han en flitigt anlitad föreläsare. När den här intervjun görs har han gjort 1 075 föreläsningar och är på väg till Växjö för att hålla nummer 1 076.
– Jag pratar om entreprenörskap och human hållbarhet. Det senare ligger mig särskilt varmt om hjärtat. I dag pratar vi om hållbarhet i termer av miljö, klimat, transporter och konsumtion. Men vi talar väldigt lite och sällan om människan.
– För mig är människan minst lika viktig, särskilt i det samhälle som vi lever i. Människorna är ett företags viktigaste tillgång och då duger det inte att behandla folk så att de är konstant rädda för att förlora sitt jobb, som många stora företag gör i dag.
– Många glömmer bort; att behandla någon väl är att gynna sig själv. Kanske inte omedelbart, men garanterat i förlängningen. Genom att se och bekräfta människor, visa tilltro och ge människor chansen att lyckas kommer också framgång.
Själv jobbar Per Holknekt kontinuerligt på självkänslan och söker inte andras bekräftelse som förr. Drivkraften i dag är att själv känna sitt värde och inse vikten av de som han har omkring sig mår bra.
– Alla borde någon gång i livet få vara miljonär och inse att det inte är lösningen på livets bekymmer och trivialiteter. Hur banalt det än kan låta så är det som så att lycka inte kan köpas för pengar. Jag vet, jag trodde också det en gång.
– I dag är lycka för mig att ha min lilla familj, att ha mat på bordet och varmt i huset. Det är kanske inte så glamoröst, men det är underbart och tryggt.
För att komma till den insikten om sig själv och sitt missbruk har han fått hjälp.
– När det var som mörkast trodde jag aldrig att det skulle gå att laga. Men i dag vet jag att det gick, att jag kunde släppa taget om min egen stolthet och våga be människor om hjälp. Det finns en oerhörd vinning i att våga be om hjälp.
– Nu förstår jag att man måste vara rädd om det man har, och inte låta ens beteende skada andra.
På frågan om Per Holknekt ångrar något i sitt liv kommer svaret utan dröjsmål.
– Många säger ”jag ångrar ingenting”, inte ens sina misstag. Någonstans längs vägen har vi nog alla gjort någon människa illa någon gång, medvetet eller omedvetet. Det är klart att det finns saker som jag ångrar, både sådant som jag sagt och gjort, och det önskar jag att jag kunde ha fått vara utan.
– Den som inte ångrar något är ingen riktig människa, lever inte ett riktigt liv. Att aldrig ånga sig är den yttersta formen av egoism, och det är en människa som jag inte vill umgås med.
– Däremot beundrar jag modiga människor. Som vågar ta itu med saker, som står för vad de gör och som vågar misslyckas. För det är bara om man är beredd att misslyckas som man också kan lyckas.
