27. feb. 2018
|
Industri
Skogsindustrin måste utveckla logistikkedjan
Journalist: Anders Edström Frejman
Skogsnäringen har mycket att lära från andra industrier och detaljhandeln när det handlar om att integrera lastbilarna i logistikkedjan, menar Sveriges Åkeriföretag.
Logistik har på några decennier seglat upp som en allt tydligare kärnkompetens och möjliggörare för att nå ekonomiska och hållbarhetsmässiga mål. Det är ett hett forskningsområde som spänner tvärs över alla branscher.
– Två svenska företag som ofta lyfts fram i dessa sammanhang är H&M och IKEA där en träffsäker logistik är en styrelsefråga och en av deras viktigaste framgångsfaktorer. I båda fallen spelar lastbilar en viktig roll för att sy ihop den sista biten av logistikkedjan, säger Ulric Långberg, branschchef på Sveriges Åkeriföretag.
Det han som branschföreträdare dagligen förvånas över är varför detta sammanhållna logistiktänk inte verkar existera inom skogsindustrin. Han har två teorier bakom detta.
– För det första så existerar det enbart ett tiotal mycket stora kunder i form av avverkande skogsbolag på den ena sidan och lika stora köpare av virke för sågning och pappersmassa på den andra.
Jämfört med ”vanliga” fjärrtransporter har man – som åkare inom ett nischsegmentet skog – ett begränsat antal kunder.
– Det skapar en enorm prispress på de åkerier som kör. Parallellt ökar transportvolymerna från skogen med ett antal procent om året och de genomsnittliga körsträckorna ökar.
För det andra menar han att de stora skogsägarna enbart ser timmerbilarna som en inhyrd resurs. Ungefär som en palltruck på en fabrik.
– Till skillnad från exemplen H&M och IKEA är lastbilarna inte en integrerad del av skogsbolagens logistikkedja. Det leder till suboptimering och en ineffektivitet när det gäller utnyttjande av transportresurserna på vägarna.
Han anser att detta är ytterst paradoxalt med tanke på hur långt man kommit inom digitaliseringen. Skördarna i skogen är till exempel mer eller mindre rakt igenom datoriserade och uppkopplade mot skogsbolagens system för avverkningsplaner.
– Man har alltså som stor skogsägare nära nog 100 procent kontroll på lagerhållningen i skogen, avverkad skog, typ, längd och exakt var skotarna lagt upp virket.
På den andra sidan av denna del av logistikkedjan finns köparna av virke till sågning respektive massa. Här finns oftast också en långsiktig planering.
– Trots att både leverantörerna och köparna av skogsprodukter äger hela informationskedjan och ibland tillhör samma koncern så integreras inte åkerierna i detta. Man tänker att man köper en transport i stället för att se det hela som en sammanhållen logistikkedja.
Kort framförhållning och återkommande panikbeställningar av transporter gör det omöjligt för åkerierna att maximera antalet lastlagda mil. Ena dagen är kanske den genomsnittliga transportsträckan är fem mil, den andra dagen 25 mil. Det gör det både svårt att bemanna personellt och få fram den lastkapacitet som behövs.
– Jag brukar peka på att 25 procent av skogsbolagens totala råvarukostnader är relaterade till logistik. Om de tog ett större grepp och samarbetade med transportbolagen på ett annat plan rörande logistik så är jag övertygad om att de skulle kunna minska kostnaderna för vägtransporter med uppemot 15–20 procent.
