8. okt. 2020
|
Livsstil
Journalist: Julia Saaf
Om samhället kräver digitalt hanterande ska medborgarna också kunna räkna med utbildning i digital kompetens, menar Helena Englund (L).
Digitaliseringen har gjort att vi hanterar allt fler ärenden och tar del av allt mer information via internet. Vi betalar räkningar, kontaktar myndigheter, köper biljetter och även samhällsservicen sköts allt mer via uppkoppling. Digitaliseringen innebär fördelar för många – men inte för alla. Många äldre använder inte dator eller internet. Totalt beräknas i dag 1,1 miljoner medborgare i Sverige vara utan tillgång till internet.
– De hamnar i ett digitalt utanförskap, menar Helena Englund (L), gruppledare Region Gävleborg. Frågan om digital delaktighet handlar dock om mer än bara tillgång till dator eller förmåga att hantera e-tjänster. Att ha tillgång till de tjänster som samhället erbjuder, på likvärdiga villkor, är en demokratifråga. Om samhället kräver att medborgarna ska hantera ärenden och information digitalt ska medborgarna kunna räkna med en motprestation av samhället i form av utbildning i digital kompetens.
Helena Englund, Gruppledare Region Gävleborg
Helena anser förvisso att digitaliseringen kan förbättra arbetet, men att det lika gärna kan gå åt andra hållet om inte tekniken används på rätt sätt. Digitaliseringen måste ha tillgänglighet för medborgarna som utgångspunkt och inte “vad som kan vara praktiskt“ för myndigheterna, menar hon. Den offentliga sektorn blir allt mer digitaliserad, med till exempel e-tjänster som ersätter telefonbaserad kundtjänst och fysiska kontor som läggs ner. Det gör att den digitala klyftan ökar och att tillvaron för dem som inte är en del av digitaliseringen försvåras allt mer.
– Då blir det digitala utanförskapet ännu större. Det är en mycket längre process än att säga: ”Varsågod, här finns teknik”. Vårt samhälle måste börja ta ansvar för den digitala kedjan. Kommunerna och regionerna måste reflektera över vilka konsekvenser som uppstår när allt fler delar av deras verksamheter digitaliseras.
På frågan om vad man konkret skulle kunna göra för att minska det digitala utanförskapet föreslår Helena att man bör erbjuda digitala utbildningar till alla medborgare som står utanför i samhället, samt digitala mötesplatser där man kan få hjälp utefter sina behov och samtidigt få träffa andra människor. Då skapas även en social tillvaro. I och med coronapandemin har mycket blivit än mer digitaliserat vilket gör att de som tidigare befann sig i ett digitalt utanförskap nu isoleras ytterligare. Med säkrade digitala mötesplatser kan man lösa så att även så att de som inte kan ta sig till en mötesplats ändå får känna en delaktighet.
Som ett steg på vägen till digital inkludering var Helena med och genomförde det lyckade projektet ”Digitala mötesplatsen” i Gävle.