Som 10-åring började Rose Mathisen på ridskola, som 16-åring skaffade hon egen häst, en tvååring, som hon fick rida in i två år innan hon kunde börja rida den. Hennes tidigaste hästminne är när familjen flyttade och hon bytte skola, och fick en ny väninna som tog med henne till stallet. Efter det var Rose fast. Sedan fanns inga planer på att göra något annat än att jobba med och leva med hästar.
– Jag utbildade mig till ridlärare, jobbade i Danmark och Norge som elev, jag har mockat skit, tränat hästar och ryttare och nu är jag utbildad A-tränare och tävlar för svenska dressyrlandslaget, säger hon.

Till en början var inte tanken att Rose skulle bli dressyrryttare, hon höll nämligen på med hästhoppning. Att det blev dressyr berodde på fallenhet och intresse.
– Jag höll på med hoppning men var fruktansvärt obegåvad, jag hade inte det säkra ögat för avstånd, vilket är en nackdel, särskilt när man tränar andras hästar som ska säljas. Däremot var jag alltid väldigt road av dressyr. Det är ett lätt val när man har talang för det ena och är dålig på det andra.

Att det blev en tävlingskarriär var ingen självklarhet, utan något som växte fram ganska sent. Inte förrän Rose var 25 år hade hon en häst som var kunde tävla på medelsvår nivå. Innan dess ägnade hon sig mest åt att utbilda hästarna och för att ha råd att fortsätta med det var hon tvungen att sälja av hästar emellanåt.
– Som ryttare och tränare har jag stort tålamod, blir nästan aldrig irriterad och aldrig arg. Jag är road av att utbilda och lära hästarna saker. För mig är tävlandet är ett kvitto på att jag lyckats med utbildningen. Det är träningen med hästarna och att vara med dem varje dag som är drivkraften för mig, inte själva tävlingen. Det dagliga jobbet skulle nog bli tungt om målet bara var att tävla. För mig är utmaningen att ta varje individ så långt det går och att ha glada och friska hästar.

Trots att hon är en veteran i ridsportsammanhang och närmar sig sin sextionde födelsedag, hade hon förra året sitt bästa år någonsin.
– Det säger något om möjligheterna inom vår sport! Förra året var en höjdpunkt för mig i karriären, när jag vann SM. Det var stort! Övriga milstolpar har varit att ta medalj på EM på hemmaplan i Göteborg och första gången jag red Bocelli med landslaget i Rotterdam 2011.

I skrivandets stund laddar Rose inför SM som går i början av juni. Hon har önskat att få rida under Falsterbo Horse Show, som äger rum den 7-15 juli, men Svenska Ridsportförbundet har inte beslutat om det går eller om hon skickas på en annan tävling som går samtidigt.
– För mig är Falsterbo sommarens höjdpunkt! Det är fina banor, fin framridning, fin uppställning, välarrangerat och fungerar väldigt bra. Det enda man skulle önska sig är ett boende lite närmare, att slippa bo i Malmö när hästarna står i Falsterbo.

Rose tycker att Falsterbo är en utmärkt tävlingsplats och efter att i princip inte missat ett enda evenemang på 20 år känner hon sig som hemma där. Det händer mycket på många fronter och samtidigt är det roligt att alla goda vänner kommer dit, att det är mycket publik och härlig stämning.
– Det har alltid gått väldigt bra för mig i Falsterbo. Som lag brukar vi vinna Nations Cup, och det hoppas jag att vi fortsätter med i år.

Inför tävlingarna i Falsterbo ligger det svenska laget bra till, tror Rose. På det hela taget är svensk ridsport ur ett internationellt perspektiv på stark uppgång. Ett EM med medaljer i flera discipliner är enligt Rose signifikativt för vart sporten är på väg.
– Jag tror att vi kommer att bli en ledande nation. Det är väldigt mycket på gång och bra sammanhållning inom truppen, vilket är viktigt, då det skapar en miljö som ryttarna kan växa i. Vi är på väg åt rätt håll, inom hoppningen såväl som inom dressyren. Återväxten är god med många yngre talanger som både har bra hästar och resurser att skaffa sig ännu fler bra hästar. Konkurrensen har ökat och nu får man kämpa för att få lov att vara med i landslaget. Det höjer nivån och för sporten framåt.

Om framtiden på ett personligt plan säger Rose att så länge det går framåt kommer hon att fortsätta tävlingsrida.
– När jag inte kan tävla längre kommer jag att fortsätta som tränare. Jag vill vara inom sporten och med hästarna. Längre fram skulle jag önska mig ett isolerat ridhus där jag ser mig själv rida bekvämt som pensionär.

Men än är det inte dags att dra sig tillbaka. Rose säger att om man tävlar på den nivå som hon befinner sig på är det att få rida mästerskapen de närmsta åren, OS till exempel, som hägrar.
– När det var OS i London var det bara tre som fick rida för Sverige och jag var nummer fyra. Jag var på plats med häst som reserv, så jag har varit där men inte fått rida. Jag är självklart väldigt sugen på att få lägga OS till min meritlista och målet de kommande åren är att det ska gå bra i tävlingskarriären, avslutar hon.