I efterhand kan det verka självklart att Charlotte Kalla skulle ägna sig åt någon vintersport, och med driv och disciplin, bli en av världens bästa. Men motionssporter var inte så populära på skolan i Pajala kommun där Charlotte gick och många av hennes kompisar var inne på skoteråkning. Dessutom fanns en annan sport som fångade hennes intresse, nämligen basket. Där fanns kompisarna och det var kul att åka på träning och tävling tillsammans.

Att Charlotte kom in på skidåkning var hennes farfars förtjänst. Sju år gammal tog han med henne på träning i längdåkning och Charlotte fastnade direkt. Hon började träna två dagar i veckan men var länge ganska ensam om skidåkningen. Dessutom spelade hon fortfarande basket, en sport som hon ägnade sig åt från trean till nian. När Charlotte sen kom in på skidgymnasiet fick basketen ge vika.

– I skidåkningen, till skillnad från basketen, kunde jag påverka min egen prestation.

Charlotte var en duktig längdskidåkare som 15–16-åring men det var först på skidgymnasiet som hon blev riktigt bra. Drivkraften att pressa sig och träna fanns där tidigt men en klok tränare höll henne tillbaka. Hon blev lovad träning och tävlingar men han såg till att det inte blev allvar för tidigt.

Charlotte tänker tillbaka och minns särskilt en händelse. Det var troligtvis hennes allra första skidtävling och det var farfar som tog med henne. Trots att det var tävling mättes inte tiden. Hon kommer ihåg frustrationen över att inte få finnas med på en resultatlista. Var det brist på tålamod? Eller ett tidigt tecken på den kämpar- och tävlingsanda som senare tog henne till den absoluta toppen inom längdskidåkning?

I dag ser hon sig själv som heltidsskidåkare även om arbetet naturligtvis är mest intensivt under vinterhalvåret.

– Jag älskar livsstilen som det innebär att vara skidåkare.

Det är svårt att välja ut enskilda prestationer från Charlottes karriär. När det kommer till höjdpunkter nämner hon själv spontant årets OS i Pyeongchang där hon tog fyra medaljer, ett guld och tre silver.

– Jag kände mig stark. Det var mycket slit i träningen men det gav resultat.

Att umgås med vänner och vara ute i naturen är något som Charlotte prioriterar. För även om hon älskar skidåkning är hon inte så mycket för andra vintersporter. Det blir inte slalom på en vilodag till exempel. När sista världscupen är avklarad lägger Charlotte gärna tid på umgänge och april är månaden som hon kan koppla av. I år blev det turåkning med vänner kring Kungsleden med start i Abisko, andra gånger ägnar hon sig åt toppturande.

För Charlotte betyder toppturer och turåkning fullständig avkoppling. Hon uppskattar samspelet med naturen och möjligheten att besöka fantastiska platser. Det är en enkel och skön tillvaro där man bor i stugor och alla hjälps åt.

– Det är härligt att bara vara i nuet och njuta av dagen.

Samtidigt har hon respekt för fjällen och lavinfarorna och är noga med att poängtera vikten av att ta ansvar för sina beslut och gå tillsammans med andra. Det finns massor att lära av att gå med mer erfarna personer.

I en tid med sociala medier och ständig uppkoppling kan man tänka att det ökar stressen för en högpresterande person som Charlotte Kalla. Men själv upplever hon inte att det är ett problem. Visst mår hon bra av att inte vara online hela tiden. I lugnet kan hon koppla av och fatta viktiga beslut.

– Men tack vare sociala medier kan jag också bli inspirerad. Man väljer hur mycket man vill låta sig påverkas.

Just nu ligger Charlottes fokus på att vara i så bra form som möjligt och vara väl förberedd när VM går av stapeln i februari nästa år. Några planer på att sluta har hon absolut inte.

– När jag var yngre tänkte jag att jag nog inte fortsätter efter 30.

Men med tanke på att Charlotte fyllde 31 i somras har hon tänkt om och bestämt att hålla på ett tag till. Även om hon inser att hon är mer i slutet av sin karriär.

– Det är klart att det känns när jämnåriga lägger karriären på hyllan. Men min filosofi är att det räcker att blicka framåt en bit i taget.