– Jag har min uppväxt att tacka för att jag är trygg och säker i mig själv. Det ligger inte för mig att förställa mig och hålla på. Jag är en glad skit och sjunger gärna en trudelutt. Jag går inte och ältar saker som gått fel heller, utan försöker lära mig av mina misstag och så snabbt som möjligt gå framåt igen.

Pia berättar vidare att hon tror på positivt ledarskap, något hon skriver om i sin bok Spela på bästa fot. Att locka med morot i stället för att straffa och korrigera med piska. Som till exempel när en spelare gör upprepade misstag; det bästa är att den personen ser det själv. Pia brukar visa videoinspelning på händelser och fråga hur de kunde ha spelat bättre. Om spelaren ser och förstår det själv blir det en helt annan vilja och förståelse till förändring än om någon annan talar om det. Att få spelaren att känna en aha-upplevelse och se att det går att göra annorlunda.

– På det sättet hjälper jag bara spelarna att göra sitt bästa, säger Pia.

Enligt Pia gäller det också att laget ser varandras tillgångar och även känner till svagheterna, då kan ett lag bli otroligt sammansvetsat och täcka upp för varandra. Det är teamkänsla när den är som bäst, när laget är större än jaget. Samtidigt ska det finnas utrymme för soloartister och personligheter, det gör det bara roligare. Det gäller bara att den med stor personlighet är ödmjuk och har självdistans, medan de andra i laget ska kunna möta den personen med förståelse.

– Jag tror att jag som ledare skapar förtroende genom att förtjäna det först. Att jobba på relationerna och visa respekt för spelarna. Det underlättar också om man kan ha kul tillsammans. Efter ett tag brukar ett lag komma in i en skön balans och få rutiner som en familj ungefär. Utifrån det blir det lättare för mig som ledare att vara auktoritär och ändra saker om det behövs. Då litar mina spelare på mig och vågar göra som jag säger.

Det finns egentligen ingen gräns för vad ett lag kan uppnå enligt Pia. Positiv feedback gör att spelaren hela tiden höjer ribban lite mer. Det är en otrolig dynamisk kraft. Att förstärka det som redan är bra ger bara ännu bättre resultat. Pia kör med något som kallas 7-1. Det innebär helt enkelt att för varje negativ sak tar man upp sju stycken positiva.

– Det funkar kanonbra även utanför spelplan, säger Pia.

Som ledare gäller det att vara lyhörd för spelarna och känna in deras agenda. Ibland kan till exempel olika åldersgrupper ställa till konflikter. De yngre spelarna är mer vana att ta för sig och göra val utifrån en medveten handling om vad de själva är bra på. De kan ha svårare att låta andra spelare ta plats och se deras bästa. Däremot kan spelare från olika generationer lära sig av varandra och tillsammans skapa bästa förutsättningarna för laget.

Att vara ledare är något som Pia tycker känns naturligt, hon lär ut det hon själv vet fungerar. Naturligtvis har hon finslipat vissa egenskaper och lyssnat på goda råd för komma dit hon är i dag. På min fråga vem hon själv ser upp till svarar hon:

– En av mina största föregångare är min idrottslärare på gymnasiet, Margareta Svedberg. Hon hade en otrolig förmåga att se alla oavsett vilken insats de gjorde. Hon var en genuin lärare. Jag tänker ofta på henne och hur hon med enkla medel fick alla att göra sitt bästa. En annan person är Ulf Lyfors, förbundskaptenen som jag hade förmånen att spela med i sju år. Hans funderingar kring spelet och hur man hela tiden kan förbättra det inspireras jag mycket av fortfarande. Min mentor Elisabeth Solin har en genuin förmåga att ställa inspirerande frågor som väcker nya tankar.

Familjen och vännerna är något som Pia värdesätter högt. Det är till dem hon ringer när det är något, och hon tycker mycket om att umgås med sina nära och kära. När hon är ledig drar hos sig gärna undan och går och skrotar i sitt renoveringsobjekt tillsammans med sin hund.

– Jag uppskattar verkligen det enkla och fattar mig inte på stora galor där man ska bete sig på ett visst sätt och ta på sig kläder som känns alldeles fel. Jag gör inte heller intervjuer om det inte handlar om damfotbollen. Jag som privatperson är inte viktig utan det jag bidrar med som tränare och förbundskapten är det jag vill peka på.

Gayrörelsen har gärna velat använda henne som ikon för sitt budskap. Pia tycker inte det känns bra eftersom hon gärna skyddar sitt privatliv och sina närmaste.

– Vem jag har sex med eller inte är väl ganska ointressant. Jag bryr mig verkligen inte om vad andra har för sig. Bara för att man är en offentlig person behöver inte allt vara offentligt i ens liv.

Pias barndom var enkel och föräldrarnas livsfilosofi var att barnen skulle ha roligt. Vad de än gjorde så skulle de känna att de var glada. Inget skulle ske av tvång. När Pia återvände från fotbollsträningen frågade inte föräldrarna om hon gjort mål utan om hon haft roligt. Det är något som Pia tagit med sig vidare i livet. Det ska vara roligt. För den skull behöver det inte vara glättigt, ytligt eller sakna djup.

– Det är alldeles för många som gräver ner sig och stannar i det träsket. Det är inte bra och framför allt är det farligt om en sådan person har makt över andra och sprider vidare sin negativism.

Eftersom Pia växte upp med fem syskon fick hon tidigt lära sig att vara en i laget. En annan sak som som var viktig i familjen var rättvisa. Så för att alla syskonen skulle få vara med och bestämma utarbetade de en metod. Alla fick vara boss och bestämma över de andra i tjugo minuter var.

– Det funkade faktiskt, det var inget käbbel om att den ena eller andra fick bestämma mer eller mindre. När jag var chef fick alla spela fotboll, vilken surprise va, säger Pia och skrattar.

Båda föräldrarna har gått bort, men syskonen pratar ofta om dem. Pappan jobbade som busschaufför och mamman som servitris. När Pia började spela fotboll i Marbäcks IF var det under namnet Pelle – eftersom det inte fanns några damlag fick hon spela med killarna, i tre år. När familjen flyttade till Ulricehamn kunde Pia gå med i ett damlag. Vilken lycka! Hon gjorde debut i A-landslaget som 15-åring. Där kammade hon hem EM-silver, EM-brons och ett VM-brons. För sin insats i Jitex fick hon fyra SM-guld. Hon hamnade på svenska frimärken 1988 och blivit utsedd till världens sjätte bästa kvinnliga spelare under 1900-talet. Att ta steget över från spelare till tränare och senare förbundskapten har varit självklar och naturligt.

– Jag liksom är fotboll, det är det som bubblar ur mig.

Sundhage har ett gediget register av segrar bakom sig. Det är inte många som kan skryta med att tagit det amerikanska damlandslaget till två OS-segrar. När Pia först kom till USA och skulle ta över laget var de nog ganska osäkra på den svenska kvinnan, så när Pia skulle göra entré och presentera sig valde hon att sjunga en låt av Bob Dylan i stället för att hålla ett långt och krystat tal. Först visste de nog inte hur de skulle reagera, men efter ett tag kunde de slappna av och ta emot Pias sätt att vara och leda laget. Och det visade sig ju vara ett lyckokast.

– De har en helt annan spelkultur over there. Där är det mer att tränarna ska hetsa spelarna att köra skiten ur sig. Det är inte alls min stil, men på något sätt kunde vi ändå synka.

Pia har även hunnit med att assistera förbundskapten Marika Domanski Lyfors i det kinesiska damlandslaget.

– Det var helt andra utmaningar där än i USA. Språket var en barriär som kunde ställa till en del problem. Men det var en intressant period och jag lärde mig mycket. Visst är fotboll och politik sammankopplat, det går inte att komma ifrån. Just därför vill jag på alla sätt jag kan, lyfta fram damfotboll i media. Det är verkligen dags att damfotboll får samma status som herrfotboll.

Det blir en intensiv sommar för Pia och det svenska damlandslaget inför OS i Rio De Janeiro, Brasilien.

– Det är ett grymt taggat lag som jag tar med mig. Riktigt häftigt att få spela mot Brasilien på deras hemmaplan.

I december löper Pias kontrakt som lagkapten ut. Spekulationerna härjar fritt i media, men Pia tar det med ro.

– Jag har inga problem med sysselsättning. Jag har mina tankar och funderingar på vad jag ska göra. Jag vill inte helt låsa upp mig än, utan vara öppen för nya infall. Det är det som är spännande i livet, man vet inte vad som kan hända.