I bilen, på väg till Rose Mathisens stall utanför Ängelholm, berättar Susanne Ankarcrona om hur hennes syn på sadlar förändrades efter en dag hos den italienska sadeltillverkaren Equipe för 18 år sedan. En hästvän hade skickat henne till fabriken på landsbygden mellan Venedig och Verona.
– Det var en fantastisk upplevelse. Jag gick där en hel dag och fick se hur en sadel tillverkas, från insidan. Då hade jag aldrig funderat över hur en sadel är uppbyggd och hur man tänker - jag som hållit på med hästar hela livet.

På den tiden hade varje ryttare sin sadel. Nu insåg Susanne vikten av att sadeln också skulle passa hästen, inte bara ryttaren. Något som vi i dag är mycket mer medvetna om.
En för vid sadelbom kan trycka på hästens manke. Är bommen för trång kan ortspetsarna klämma. En för lång sadelbom kan trycka på länderna och är den för kort koncentreras ryttarens vikt till en för liten yta.

För att förebygga framtida besvär, är det viktigt med en väl utprovad sadel.
– Det tänket tog sedan fart. Vi började mäta hästarna för att förstå vilken sadel de behöver.

För 20 år sedan såg hästarna mer lika ut än de gör i dag, menar Susanne.
– Nu korsas de mycket och man får fram de här korta, de långbenta och de med mycket manke. De är inte längre lika likformade.

Susannes nyvunna sadelkunskap fick henne att börja importera de italienska sadlarna i liten skala och hon åkte runt, provade ut och sålde dem. Det italienska hantverket är nämligen känt världen över. Sadelmakare som Prestige of Italy har gjort sig kända för handgjorda och hantverksmässiga sadlar, där man kombinerar tradition med teknologisk innovation. För en mer traditionell, brittisk sadel bör man vända sig till de engelska öarna, och förslagsvis Heritage Saddlery, som har specialiserat sig i brittiska sadlar.

I dag är hon inte lika ofta ute på vägarna. Sakta men säkert har det lilla familjeföretaget byggt upp ett nätverk av återförsäljare i Sverige, Danmark och Norge och har nu ett 30-tal.

Kontakten med den italienska fabriken, dit de tar med återförsäljare på studiebesök ett par gånger om året, är viktig. Det är det småskaliga och familjära som tilltalar Susanne, som är mån om att hålla hög service för sina kunder.
– Den sadel du säljer måste du ta ansvar för – även för de problem som dyker upp i framtiden, om en sadel behöver bytas ut till exempel.

När vi svänger in på Gränsbo Stuteri, förbi hagarna där två ston går med sina föl, hittar vi Rose i stallet, i full färd att sadla den 15-åriga hingsten Zuidenwind 1187. Helgen därpå ska de till Danmark och tävla Nations Cup.
– Jag har alltid varit sadelidiot så det passade mig väldigt bra att vara med och ta fram den första Equipe-dressyrsadeln.

Det har hänt mycket sedan dess.
– Det är en enorm skillnad. De här nya sadlarna med carbonbommar, med en bom som inte är helt statisk, är en fördel för både häst och ryttare, menar Rose.

I och med att bommen är gjord av kolfiber blir den lite flexibel mot hästens rygg, och mot ryttaren, förklarar Susanne.
– Den är väldigt tunn och samtidigt väldigt stark, så den går inte sönder. I och med att den är så tunn så kommer man nära hästen.

– De är super-supersköna att rida i och hästarna tycker om dem, säger Rose entusiastiskt.

Först gången hon provade en utbrast hon: ”Jag känner ju hästen!”
– Man satt ovanpå tidigare. Sadlarna var hårda. Det tog lång tid att rida in dem. Skinnet i Equipe-sadlarna är mjukt vilket gör att de är sköna att sitta i.

Vad är mer viktigt för att en dressyrsadel ska vara bra?
– För mig är det viktigt att den inte är för bred, så man kommer ner med benen. Självklart att den ligger bra så man kommer så nära hästen som möjligt.

Rose har inte påverkat själva designen av sadlarna utan enbart ”känslan när man sitter i dem”. Provat och tyckt.
– Italienarna är jätteduktiga på design, flikar Susanne in: Det funktionella är det viktiga, men det vackra ska följa med.

Och visst är de snygga med sitt mjuka skinn och små stilrena detaljer i metall.

En annan profilryttare för Equipe Saddles är Niklas Arvidsson, som är relativt nyinflyttad på Fjällaregården, utanför Harplinge norr om Halmstad.

På den stora gården har han och familjen ett 30-tal hästar. Båda barnen, tolvåriga Linn och femtonåriga Lucas, har ärvt ridintresset och har också, framgångsrikt, riktat in sig på hoppning.

Niklas har ridit på högre nivå tidigare, men har nu tagit ett steg tillbaka eftersom han har många yngre hästar.
– Framför allt några som är jättefina, så det får nog bli en satsning till innan man är för gammal, säger han med ett skratt.

Niklas berättar att flera av hästarna kan ha samma sadel.
– Av de 15 hästar som är i gång och tävlar, så är där någon den ligger bättre och någon lite sämre på. Någon har väldigt hög manke, men då får man lägga en fjärilspadd emellan, annars är det otroligt hur den passar. De minsta hästarna är kanske 160 centimeter, så har jag några som är 176-178 som den också passar på.

Bossorna på Equipes sadlar är gjorda av tempurliknande material, vilket gör att de formas av värmen från hästen.

Niklas har testat många olika sadlar under åren.
– Inte visste jag att det kan det vara så skönt att sitta i en sadel.

Det är lite som att sitta i en fåtölj, menar han.
– Andra sadlar känns ibland som att sitta på en pinnstol.