22. jan. 2019
|
Samhälle
Journalist: Sara Ekenstedt
Jag sveper fram likt ett strykjärn på E4:an i en Ford Taurus. Den är grön och trygg, vilket spelar mindre roll än att den går på etanol. Jag njuter nämligen i fulla drag av att kunna köra en miljövänlig bil. I baksätet ligger två pärmar med OH-blad som jag ska visa för 20 personer. Detta är mitt yrke år 2002, att utbilda folk i miljöfrågor.
En stund senare är jag i utbildningssalen med deltagarna. Jag lägger på dagens första OH-bild på projektorn och börjar tala om miljöproblem orsakade av mänsklig aktivitet. Ja, vi kan väl lika gärna säga som det är, jag öppnar Pandoras ask och släpper ut kärnkraftsolyckor, dioxiner, fiskdöd och klimatförändringar.
När jag tystnar efter 40 min är stämningen i rummet milt utryckt dämpad. Föreläsningen verkar ha gjort intryck, tänker jag nöjt, men inser strax att den verkar ha orsakat en kollektiv panik.
- Vad finns det för bevis för att det verkligen blir varmare? Vädret förändras ju hela tiden. Det har ju varit istid också, väser någon.
En del vill dock flytta till Mars… det kanske är samma personer som förr pratade om att spränga jorden? Det är en slags ödets ironi att mitt jobb i dag så ofta handlar om att dämpa panik istället för att skapa panik. En känslotsunami kan fortfarande ta form i rummet när vi pratar om människans roll i planetens tillstånd, men istället för att riktas som ett spjut mot budbäraren vill många göra något åt saken.
Det verkar mildra ångesten att faktiskt göra något. Vi slutar att flyga och åker tåg istället, cyklar och äter vegetariskt. Vi har blivit förnuftiga.
Så, för 16 år sen jobbade jag med att skapa panik, i dag med att hantera panik och 16 år framåt då? Då borde klimatproblemet vara löst eftersom FN:s plan för Agenda 2030 måste ha förverkligats. Världsmedborgarens koldioxidutsläpp ligger då på 1-2 ton/år istället för 5 ton/år som i dag.För oss i Sverige som ligger på ca 11 ton nu kommer detta att innebära enorma förändringar. Jag föreställer mig att mitt jobb kommer att vara att hjälpa företag att förhålla sig till en ny kontext, där förutsättningarna är helt förändrade jämfört med i dag. Att åka bil till mina kunder kommer att höra till ovanligheterna, men eftersom vi då lever i en digital verklighet som har suddat ut gränserna för vad som är irl och vad som är digitalt, så glider jag istället fram i en kommunikationsrobot.
Jag kommer att vara 60 år, klok och ödmjuk. Ingen kommer att få panik av mig. Jag längtar dit.
Sara Ekenstedt, Konsult inom hållbar utveckling med fokus på social och ekologisk hållbarhet.