1. mars 2018
|
Samhälle
Vad är nyttan av ett hugget träd?
Journalist: Bengt Gunnar Jonsson
För en tid sedan fick jag en fråga från en anställd inom ett av våra stora skogsbolag. När övergår ett hugget träd från att vara positivt för mänskligheten till negativt? Detta är en berättigad och intressant fråga sett ur ett långt historiskt perspektiv och kräver sitt svar. Jag gav detta ett försök och mitt försök till svar följer nedan. När är det rätt att hugga ett träd och när är det fel?
I vilken situation är nyttan av en avverkning större än att inte avverka? Detta är filosofiska spörsmål och jag har inte ”Svaret” med stort S. Det finns dock två utgångspunkter för mig.
Den ena är att frågan egentligen är ointressant. Som forskare hämtar jag forskningsidéer antingen ifrån min nyfikenhet på naturen eller från de ”problem” som definierats i samhället. Vi kan i detta sammanhang lämna nyfikenheten åt sidan för tillfället. En legitim utgångspunkt och som ett försök att vara objektiv är att säga att miljöpolitiken i Sverige, inom EU och globalt är överens – vi ska stoppa förlusten av biologisk mångfald. Som exempel har vi den svenska målsättningen att alla naturligt förekommande arter ska finnas kvar i livskraftiga populationer. Som forskare inom området är det mitt uppdrag att försöka bidra till att svara på frågan ”hur” och att också försöka kommunicera relevanta resultat. Inte att formulera politiken och därmed filosofera över nyttan.
Min tolkning av situationen är pessimistisk. Jag kan inte se hur vi på en liten andel av skogsmarksarealen ska klara det trots allt stora antal arter vars miljökrav går på tvären mot det behov av skogsråvara som vi verkar ha. Här handlar det inte egentligen om brukningsformer eller tolkning av vad som är skogar med höga naturvärden, utan om det enkla faktum att vi plockar ut ett stort antal träd ur skogen som annars skulle ha blivit, levande eller döda, livsmiljöer för ett stort antal arter. Det är klassiskt att man inte både kan ha kvar och äta kakan. Det mest pedagogiska sättet att illustrera problemet är med art-yta sambandet. Detta är ekologins klassiska lag och ett samband som har analyserats fram och tillbaka under drygt 100 år. En rimlig nivå är att 90% förlust av en livsmiljö motsvarar en förlust av en tredjedel av miljöns arter och att en förlust på 99% leder till en förlust av två tredjedelar av arterna. Vare sig vi betraktar arealer naturskog, eller volymer död ved så ligger vi i detta intervall – inte primärt som en effekt av ert bolags skogsbruk nu, utan som en effekt av 150 års skogsbruk.
Du ställer i sammanhanget frågan om vilka arter som ”ni” utrotar och vilka arter som har utrotats. Söker man på rödlistan på från Sverige utdöda arter som förekommit i skog listas 92 arter. Inte alla av dessa har dött ut på grund av skogsbruk, men för en stor andel utgör historisk markanvändning orsaken till deras försvinnande. Till dessa drygt 90 kommer ett antal arter som inte observerats på många årtionden, men där man ännu inte velat sätta ner foten och kalla dem för regionalt utdöda. Så exempel på arter som dött ut finns. Till denna statistik kommer två ytterligare grupper av arter som är viktiga ur perspektivet ”utdöende”. I de allra flesta inventeringar och studier så dominerar de sällsynta arterna. Nästan oavsett hur många fönsterfällor man hänger ut och hur många död träd som analyseras, så får man ett stort antal arter som bara hittas som en individ i en fälla, eller som en enstaka fruktkropp på en enda låga. Detta innebär i perspektivet av utdöende att vi med stor sannolikhet förlorat en rad sällsynta arter från Sverige utan att vi noterat deras förekomst – de har helt enkelt inte observerats innan de dött ut. Situationen är kanske inte lika uppenbar som i tropikerna där baskunskapen om floran och faunan är sämre än hos oss, men problematiken finns även här. Slutligen har vi detta med utdöendeskulder. Detta är pedagogiskt svårt att förklara, men för många arter är 50 år av kalhyggesbruk och 150 år av kommersiellt skogsbruk trots allt en kort tid. De lever därför kvar i isolerade populationer, men är i praktiken redan dömda. Två exempel på arter som jag tror tillhör denna kategori är långskägget och barkplattbaggen. Bägge dessa arter finns i dag bara i isolerade populationer och har negativ populationsutveckling i dessa. Jag tror vi får mycket svårt att klara dessa i det svenska skogslandskapet.
Så långt ett försök att vara objektiv och utgå från en vetenskaplig analys av situationen utifrån miljöpolitiska utfästelser. Det vore dock att gömma sig bakom en neutral akademisk fasad att hävda att ens personliga åsikter och utgångspunkter är ointressanta. Det är en svår och viktig balansgång mellan att vara vetenskapligt korrekt och att samtidigt vara öppen för en vidare debatt. Givetvis är det så att mitt intresse kring skoglig naturvård inte bara har växt fram på grund av behoven av kunskap inom svensk miljöpolitik, utan också på grund av att jag tycker om skog, mossor, svampar, fåglar och har ett djupare förhållande till naturvärdena i skogen.
Denna andra utgångspunkt anknyter till din fråga kring när det blir rätt att hugga ett visst träd – vilken är nyttan och är den större än att spara trädet. Detta tankesätt ligger nära den filosofiska inriktningen utilitarismen, nyttoetiken. Här finns en idé om att en handling är riktig om den sammanlagda nyttan är högre än de negativa konsekvenserna. Inom parentes kan sägas att en av inriktningens främsta företrädare, Peter Singer, var i Sverige i april. Han är ju mest känd som veganrörelsens ideolog och har även gjort en del, i amerikanskt sammanhang, kontroversiella utspel kring abort och dödshjälp.
Det ligger givetvis en hel del i detta, att om en handling ska bedömas som god så ska den vara ”nyttig” ur något perspektiv. Jag tror dock att vi här har ett av fröna till de konflikter som seglar upp mellan ”exploatörer” och ”naturmuppar”. Till stor del har man olika uppfattning om vad som är denna nytta. Handlar det främst om mat, pengar och konsumtion eller hur ska man värdera och inkludera större begrepp som välstånd, välbefinnande och lycka? Problemet med ”nyttan” är att den inte har en vedertagen enhet och därför kommer att upplevas olika av olika personer. Nyttan för ett skogsbolag är en god tillgång på råvara till industrin, medan nyttan för representanter från den ideella naturvården är det välbefinnande som ett skyddat skogsområde ger
Sedan finns det ytterligare ett plan, filosofisk utgångspunkt, att inte alla är överens om att det är ”nyttan” som avgör om en handling är god eller inte. Kanske är det så att vissa saker inte är moraliskt tillåtna oavsett vilken ”nyttan” skulle kunna vara. Vissa saker gör man bara inte, oavsett hur mycket pengar man kan tänkas tjäna. Jag vill inte direkt jämföra svenskt skogsbruk med åldringsvård, men man kan kanske tänka sig att priset för att ta hand om riktigt gamla, dementa och sjuka överskrider den samlade nyttan de ger samhället. Kanske resurserna skulle satsas på skola och yngre produktiva människor? Trots det finner vi det som en moralisk skyldighet att ta hand om våra gamla föräldrar.
Någonstans i detta sista ligger ett frö till att man talar förbi varandra i debatten om arter, naturvärden och skogsbruk. Debattörerna har olika filosofiska utgångspunkter, värderar begreppet ”nytta” olika och har därför svårt att förstå den andra sidans argument.
För att försöka slå en parabel mellan inledningen och detta sista så tror jag faktiskt att den svenska miljöpolitiken är ett utryck för en bred uppfattning bland det svenska folket att det faktiskt finns en gräns, en moralisk gräns, för hur långt vi kan gå i nyttjandet av naturen. När vi kommit så långt att arter dör ut har vi passerat denna gräns. Därför har vi också en miljöpolitik som hävdar rätten för alla arter att finnas kvar i livskraftiga populationer.
